SKITSKRAJ

Jag är rädd för hur allt kommer vara när jag kommer hem. Ord som; jag saknar dig, jag finns kvar när du kommer hem känns från vissa håll inte enda in i ryggmärgen. Jag är rädd för att komma hem, hamna på något tråkigt äldreboende och jobba dygnet runt. inte ha någon fritid, inte ha tid att träffa mina vänner.

Jag är livrädd för att fastna i Västerås.. Hur ska man komma tillbaka till en stad som stått stilla och ingenting har förändrats, medans en själv har blivit en helt annan människa? Hur ska man passa in utan att falla tillbaka i sina gamla fotspår.

Jag har redan tagit upp det en gång, att jag egentligen visste att det här skulle hända. Men nu är jag här, och nu är det liksom försent. Eller försent, nej. det är inte försent. jag vill ha förändring, jag har fått förändring och jag är så jävla lycklig att jag slipper slita ut mina skosulor på västerås gator.


Vet inte riktigt hur jag ska förklara alla känslorna egentligen. Jag är så jävla lycklig, samtidigt som jag är livrädd. Livrädd för att ha förlorat något jag ändå inte vill ha, är det inte konstigt?

Dessa känslor, och prat med folk som varit i samma situation och kommit hem och känt sig misfit har iallafall gjort mig mer och mer säker att, när jag kommer hem, tänker jag inte stanna i Västerås. Jag måste kanske inte nödvändigtvis fly landet. Men Västerås, nej! Jag älskar dig Västerås, men jag hatar dig lika jävla mycket!

Samma tjej. Fast ändå inte!