Jag började tänka på hur jag skulle förklara au pair livet för någon som inte vet hur det är, och jag bestämde mig för att försöka hitta ett ord för att sammanfatta allting. Jag kom fram till det ordet jag använt många gånger förut; Berg-& dalbana.
Det här med känslostormarna är något jag ALDRIG hade kunnat förbereda mig på hemma, det är också något som är det mest påfrestande med detta äventyr. Jag vill kunna definiera min känsla, jag vill kunna vakna på morgonen och avgöra om jag är trött, glad, ledsen, bitter osv.. Men det kan jag inte längre. Jag kan inte vakna en morgon och känna att detta, detta kommer bli en bra dag, eller tvärtom, en dålig. För under dagen hinner man känna alla känslor om och om igen.
En annan sak är att jag känner så himla starkt. Känner jag mig trött vill jag bara gå och sova i flera dygn, är jag ledsen känns det som att jag bara vill dö eller försvinna, är jag glad är jag inte bara glad, utan super lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Relationerna man bygger här med vännerna är också 10.000 gånger starkare än hemma. Hemma tar det flera år att känna att man verkligen är bästa kompis med någon, här kan det ta en vecka!
Jag tror att det är det här med alla känslor som gör att jag får hemlängtan ibland. Jag längtar liksom hem till nått som inte är så starkt och intensivt hela tiden. Det är ju skönt att veta, för det är ju ingen anledning till att åka hem! Dessutom vet jag, att under dagen kommer mina ledsna känslor förmodligen vara som bortblåsta.
Det är en gång jag har haft en längre period av hemlängtan, en gång, på tre månader. Det är rätt bra!
Vad säger ni andra au pairer? Är det någon som känner igen sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar