Jag har 10 veckor kvar tills min resemånad börjar. Imorgon (tisdag) om 10 veckor är det den 31 juli. Då jobbar jag min sista dag. På onsdag om 10 veckor åker jag till LA. Om 10 veckor avslutar jag mitt au pair år.
Jag vill hem. Jag längtar hem jättemycket. Jag vill äta filmjölk och kellogs cornflakes. Jag vill äta leverpastej. Jag vill komma hem och ligga i soffan på mammas mage och kolla på nått program som jag inte ens bryr mig speciellt mycket om. Sno polly från mamma och Stefan. Jag vill gå till Ica. Jag vill ta 11an ner till stan och köpa sallad på vivaldi. Jag vill träffa mina fina vänner. Jag vill åka ut till Fia och åka runt i Ransta med bilen och bara prata.. Jag vill jobba på sjukhuset och få ta venprov igen..
Men hur mycket jag än vill göra dessa grejer, så börjar jag sakta men säkert inse vad jag kommer lämna här. Jag kommer behöva lämna min underbara värdfamilj, mina två flickor som har blivit mina småsystrar som jag älskar, jag kommer behöva lämna Queen Anne och det underbara läge jag bor på.
Det finns så mycket saker här som man har börjat ta för givet, eller det har jag nog gjort en lång tid nu. Det är svårt att beskriva vad det är. Men det är småsaker som kommer vara jobbiga att lämna, precis som det man saknar hemma är småsaker man aldrig trodde man skulle sakna. Leverpastej liksom..
Jag är så ledsen, samtidigt som jag är så glad. Om 10 veckor startar ett nytt äventyr för en månad. Och när jag kommer hem, kommer det bli ett helt nytt äventyr det också.
Alla mina tankar går inte att få ner i ord, hur mycket jag än försöker. Vissa saker har jag så självklart framför mig, men jag grubblar ändå på det. Andra saker får jag bara vänta och se hur det blir. Jag känner en sån rädsla inför vad jag kommer sakna här, en rädsla inför hur allt kommer vara när jag kommer hem. Har jag slösat massor av tid att längta hem? Vilka människor kommer finnas där och vilja träffa mig när jag kommer hem?
Det är inte bara att lämna, och komma tillbaka till olika miljöer. Det kommer bli en rollförlust. Jag vet vem jag är, men nu har jag ett liv på två ställen. Hur kommer mina två liv kunna flyta ihop till ett?!
Jag har som sagt så himla mycket tankar, så himla mycket rädsla, så himla mycket förväntan.
Men nånting som är säkert är att dessa 10 veckor, kommer gå sjukt fort. och jag ska försöka göra allt i min makt för att de ska bli så bra som möjligt, att ta vara på min sista tid i USA utan att tänka för mycket på det liv jag ska utforma när jag kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar