Grejjen är den att det är så det känns. De sista två veckorna har varit som en enda berg och dalbana som aldrig tar slut. Jag har gråtit, jag har skrattat, det har pirrat och knutit sig. Jag har velat stanna i stunden för alltid och jag har velat att tiden ska rusa.
Mesta dels har tiden rusat. Nu är det två arbetspass kvar, och tre dagar och en väckning kvar! Dessa tre dagar är fullproppade så jag kommer nog inte hinna tänka på så mycket!
Det allra jobbigaste är just att alla förväntningar nu ligger och bubblar i en kastrull, blandat med nervositet. Man börjar då tänka på hur bra man faktiskt har det här hemma. Det är som att stå på femma och våga hoppa.
Jag är ju en fegis, och för mig skulle det ta låååång tid innan jag vågade hoppa från femman. Man måste stå där uppe, fatta modet, och så tänker man; men varför ska jag hoppa härifrån. Jag kommer ju ner i vattnet om jag hoppar från kanten bara. Men tillslut sluter man ögonen och hoppar, och efteråt tänker man; åååh vilken tur att jag hoppade. det var ju ingen fara, så vill man gör det igen och igen.
Jag tror det är där jag är nu. Jag fattar mod, för att våga ge mig ut i världen och klippa strängarna. Lämna tryggheten för att uppleva en wow känsla.
Det är såhär det känns att ha några få dagar kvar i Sverige. Jag tror säkert inte alla känner såhär. Men jag känner så, och många jag pratat med likaså.
4 kommentarer:
väldigt väldigt bra förklaring av ur det känns! Jag har inte insett att du faktiskt åker på måndag, att nästa gång vi ses är det i Seattle. Att vi ska gå till Starbucks och fika, se Space Needle från utkiksplatsen nära där vi bor. Allt känns så långt bort, men snart blir det vår verklighet, vår vardag! puss och kram :)
jag känner också så! berg och dalbana så det bara sjunger om det. vissa dagar är jag överlycklig, liksom längtar mig galen. andra dagar vill jag inte lämna sverige. vill inte lämna mor, bror och alla mina fina älskade vänner. det går upp upp upp och sen ner ner och sen upp igen.. men vi måste försöka peppa varandra! jag tror att vi kommer ha det bra där borta med.. vi måste bara våga ta klivet.. :)
Tror att det är många som känner som du men att det släpper när man väl "hoppar"! :) Det kommer gå jättebra för dig! :) kram!
Jag vet PRECIS hur det känns. Nu har jag iofs dryga 5 veckor kvar tills det är min tur, men jag känner likadant. Bergochdalbana. Ena sekunden: Åh, vad jag längtar! Nästa: Holy shit, vad har jag gett mig in på??
Vinkade av en kompis på flygplatsen idag, och insåg att nästa gång är det jag som åker... Konstig, pirrig känsla!
Skicka en kommentar