Mitt första riktiga hejdå var igår. Till
Fia, som åker till England på fredag. Konstig känsla och äta frukost och veta att det är sista gången på över ett år. Men när kramen och hejdået och lycka tillandet väl kom så kändes det som att hon skulle göra ett prov eller nått och att vi ses nästa vecka igen. Fast man vet att det inte är så.
Jag har en känsla av att mina hejdå-taganden inte kommer vara tårfyllda och förtvivlande, men det betyder inte att jag är kall och inte bryr mig. Lika bra att makea det clear! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar