Gick igenom allt som händer nu innan studenten på mentortiden. Jag satt knäpptyst tills jag kände alla jävla känslor bubbla upp i mig och jag var tvungen att skrika ett litet glädjetjut. Tråkigt nog var inte mina närmaste sörjande med mig, så de andra i klassen som kanske inte riktigt förstår min humor lika bra vart vettskrämde och kollade på mig som om jag vore en utomjording.
På fredag blir det klassfest hos Tai, vi ska öva klädshowen, måla våra lakan som vi hänger upp i skolan och sedan har på flaket och sen ska vi såklart parta och ha skoj också!
Tycker mer och mer om min klass för varje dag som går, jag antar att det är det som kallas separationsångest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar