Vill börja detta inlägg med att säga att allt detta handlar om hur jag har uppfattat saker och ting under mina 10 månader i USA. Man ska aldrig dra alla över samma kam! Jag vill också tillägga att det jag skriver om i detta inlägg INTE har något med min värdfamilj att göra. Min värdfamilj är underbar i alla lägen, de och jag skulle aldrig kunnat ha en bättre värdfamilj! Detta kan bli lite hoppigt, men jag måste skriva av mig!
Att åka som au pair är att ta ett stort steg. Du lämnar all din trygghet i sverige bakom dig. Skola, vänner, familj, fritidsintressen. Du åker som ett blankt papper, alla roller du hade hemma är som bortsuddade, eller iallafall satta på paus. Den enda roll du har när du kommer till USA är au pair. Du ska bo i en värdfamilj och ta hand om deras barn, det är det enda du vet när du kliver på planet mot New York! Du har ingen aning om vilka vänner du kommer ha, du har ingen aning om vilka motgångar och framgångar du kommer stöta på. Du vet inte ens speciellt mycket om familjen du ska bo hos i ett helt år.
Med din värdfamilj har du fått skypa, mejlat och du har fått sett bilder, och läsa i en ansökan om hur familjen är. Men vad händer sen då? När du möter upp familjen för första gången, när du bott där i några veckor, och allt som stått i ansökan börjar blekna bort och verkligheten visar sig?
I USA mina vänner, har jag märkt att allt handlar om status. Du ska ha en man, du ska ha fina perfekta barn, gode gud om dom skulle ha några speciella behov, då går det inte att prata om. Du ska gärna ha flera barn. Du ska ha ett bra jobb, en bra utbildning, du ska köra en bra bil och ha ett stort hus i ett fint område. Gärna ha en hund också! Har man allt detta, ja då är livet perfekt. eller?!
Jag mår dåligt av att tänka på hur många barn som mår dåligt i detta land, för att deras föräldrar inte har tid för dom, för att dom har proppfullt med aktiviteter varje dag, ibland både före och efter skolan. Pressen dom lägger på barnen för att de ska få bra betyg, och för att de själva ska kunna bygga upp det här perfekta livet.
I dessa familjer sitter man aldrig ner och pratar om hur dagen har varit, man äter aldrig middag tillsammans, barnen har tur om ens deras föräldrar kan läsa en godnatt saga innan det är dags att sova. Hunden får springa ut på baksidan och kissa för man har inte tid att gå ut på en promenad, eller aktivera den på något annat sätt. Bara denna livsstil gör mig så ledsen!
I sverige känns det som att folk fattar att ska man skaffa barn så kanske man får lägga karriären i andra hand, eller så satsar man fullt upp på karriären och struntar i att skaffa barn för att barnet inte skulle haft det bra. Nej här jobbar man upp sig så man har gott om pengar, så man kan anställa någon som tar hand om barnen alla dygnets timmar.
Vad händer då då om man hamnar i en sådan här familj? Där allting handlar om status och pengar? Där man väljer att ha en au pair för att en 20 årig tjej från ett annat land ofta har svårt att stå upp för sig själv. Man väljer att ha au pair för att det är billigaste alternativet. Vi har regler som ska följas för au pairerna, vi får ju t.ex. inte jobbar mer än 45 timmar i veckan, 10 timmar om dagen. Men hur ska man som en 20 årig tjej, i ett nytt land, där man startar om från skratch våga säga ifrån, om man får jobba 55 timmar i veckan istället? Nej, precis, det är inte så många som har skinnet på näsan att säga ifrån. Säger man ifrån riskerar man ju att hamna i rematch och då kanske man får åka hem. Åka hem från drömmen man haft så länge.. Nej man finner sig i det istället och vågar inte säga ifrån.
För mig är det svårt att förstå, hur man som vuxen människa kan utnyttja någon till denna grad. Hur man kan gå och lägga sig med gott samvete på kvällen och veta att man kör över en person i ett sånt underläge?! Vad är det för förebild för barnen dessutom? Personer som inte tjänar lika mycket, eller som jobbar för någon behöver man inte behandla med respekt. dom är bara här för vår skull.. det intrycket skulle nog iallafall jag få om jag hade föräldrar som betedde sig så.
En au pair har man för att få en lösning för childcare, för att ha någon som tar hand om barnet från den stunden de kommer hem från skolan tills man själv kommer hem från jobbet, att ha en extra förälder eller en extra hand. Jag säger absolut inte att det är något fel med detta om man håller sig inom reglerna. Det är klart att man ska kunna få hjälp om man behöver hjälp. Hade jag varit emot hela principen med au pair hade jag ju aldrig åkt. Jag är glad att få hjälpa min värdfamilj när dom behöver det. Men det ska inte utnyttjas!
med detta långa inlägg säger jag god natt för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar