Ikväll åkte jag till Cammis för att catcha upp lite, känns som mitt livs längsta påsklov så vi hade mycket att ta igen. Vi bestämde oss för att gå i spåret vid henne och vi gick och vi gick, tror vi tog 5 km. När det är ca.10 minuter kvar till parkeringen, men vi ändå inte har någon aning om vart vi är för vi har aldrig gått där i mörkret så smäller det till och allt ljus i hela skogen försvann! Jag började typ gråta och Camilla fick också världens panik och ringde sin mamma. Det var verkligen kolsvart, det var knappt att man såg stigen. Och som vanligt när sånt händer föreställer man sig det värsta och man hör minsta lilla skalbagge. Vi halvsprang och höll varandra i händerna tills vi såg parkeringen, hoppade in i bilen och låste och körde iväg fort som fan.
Nu när jag läser det såhär känns det astöntigt, men förstå känslan att inte riktigt veta vart man är, hur långt man har kvar och så blir det kolsvart!
Som tur är har Camilla valpar så vi åkte hem till henne och gosade med dom och fick bort det mesta av skräcken. Haha, ja mycket ska man vara med om innan man dör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar