Åh jag vill bara skrika, hoppa, gråta, skratta, dansa, sova... jag har så mycket känslor inom mig just nu. jag vet att jag skrivit detta ofta förrut. Men nu är det fan illa.. Jag är inte ens mig själv längre, jag gör små misstag hela tiden som jag aldrig gjort. Idag gjorde jag t.om. två riktigt stora misstag. Men orkar inte prata om dom..
Jag vill inte förstöra den här sista veckan jag har kvar här, men det är svårt att njuta av den när mitt sinne är i en annan värld. Jag är i mitt förflutna, för på ett sätt ska jag ju åka tillbaka i tiden. Tillbaka till den 1 august 2011 och ta upp där jag en gång slutade.. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig.
Ärligt talat är jag LIVRÄDD.. Jag är så rädd så jag mår illa varje kväll. Jag kan inte sova. Jag känner mig som det svarta fåret som "svikit" mina kompisar, och nu kommer jag komma hem, och alla kommer vara emot mig och typ " det var du som lämnade oss, du får skylla dig själv".. jag tror ju inte att det kommer vara så i teorin.. men just nu känns det så. Jag känner mig som en främling i mitt egna liv.
Det enda jag vet om mig själv är hur jag är här, hur jag är nu. Jag har inte förändrats allt för mycket, vad jag vet en.. Jag trivs jättebra med mig själv idag, jag är så självsäker och stolt. Jag har klarat ETT år i USA, borta från mina vänner och min familj. Men tänk om detta inte passar in i den roll som stått i frysen ett år? Tänk om ingen tycker om mig när jag kommer hem. jag kommer prata för mycket om USA.. jag kommer "tro att jag är nått"... Jag är säkert töntig som känner såhär.. och om det nu skulle vara såhär, så får jag ändå känslan "du får skylla dig själv.."
Jag är självklart överlycklig över att få åka hem och träffa alla igen. Det kommer vara helt sjukt overkligt! Min pappa, mina hundar, kissarna, alla vänner, både barndomsvänner och skolvänner.
Nej.. nu ska jag göra något annat för att förflytta tankarna.. jag var bara tvungen att ladda ur lite
Visar inlägg med etikett tankehörnan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankehörnan. Visa alla inlägg
25 juli 2012
23 juli 2012
VÄNSKAP
Det går en trend just nu i au pair världen att skriva om sina underbara vänner man träffat här borta, och jag ska väl inte vara sämre!
När jag satt hemma i Sverige och drömde mig bort till Seattle var min största tanke; jag ska INTE bara ha svenska kompisar, kanske några svenska bekanta att träffa då och då. Så bra gick det med det målet..
Första Onsdagen träffade jag Elin, och senare Palle. Två underbara tjejer som har betytt otroligt mycket för mig under detta år. Varit min ledstjärnor, förebilder, de rutinerade som visste allt om allt. De kloka, äldre tjejerna som alltid fanns där, och alltid hade de bra svaren.
Tre veckor senare kom Emma och Emelie, resten är i princip historia. Om Elin och Palle ska liknas vid mina storasystrar, så är Emma och Emelie mina tvillingar. Här har jag hittat två själsfränder, två underbara vänner som alltid kommer finnas kvar. Alla sleepovers där vi bara legat uppe, pratat om livet, lärt oss av varandras förflutna.
I November kom Mickis, henne kan vi kalla systern man aldrig fick. Ni vet den underbara människan som helt oväntat kommer in i ens liv och man önskar att man var systrar? Mickis har världens bästa humor - enligt oss två är vi roligast i hela världen. Mickis är alltid glad och har ett skämt på lager.
Vårat senaste tillskott, Nina kom som en liten efterträdare till Palle. Även om dom är två helt olika personer finns mycket av Ninas personlighet i Palle, och självklart tvärtom. Spralliga, galna, tokiga Nina som alltid vill ha äventyr men dom även kan komma med sin lugna och seriösa sida.
Vid sidan om har vi haft Caroline, Matilda Thurfors och Emma H. Tre underbara flickor som tyvärr inte vistades så lång tid i Seattle, men dessa tjejer har ändå haft inflytande i mitt liv. Och jag saknar er så enormt mycket.
Jag älskar er tjejer, mitt år utan er skulle inte vara detsamma. Jag hade inte fått ut mer av att prompt inte umgås med svenskar, jag har fått så mycket av er. Ni har förstärkt min personlighet, fått mig mer självsäker. Varit tryggheten när man är 715 mil borta.
När jag satt hemma i Sverige och drömde mig bort till Seattle var min största tanke; jag ska INTE bara ha svenska kompisar, kanske några svenska bekanta att träffa då och då. Så bra gick det med det målet..
Första Onsdagen träffade jag Elin, och senare Palle. Två underbara tjejer som har betytt otroligt mycket för mig under detta år. Varit min ledstjärnor, förebilder, de rutinerade som visste allt om allt. De kloka, äldre tjejerna som alltid fanns där, och alltid hade de bra svaren.
Tre veckor senare kom Emma och Emelie, resten är i princip historia. Om Elin och Palle ska liknas vid mina storasystrar, så är Emma och Emelie mina tvillingar. Här har jag hittat två själsfränder, två underbara vänner som alltid kommer finnas kvar. Alla sleepovers där vi bara legat uppe, pratat om livet, lärt oss av varandras förflutna.
I November kom Mickis, henne kan vi kalla systern man aldrig fick. Ni vet den underbara människan som helt oväntat kommer in i ens liv och man önskar att man var systrar? Mickis har världens bästa humor - enligt oss två är vi roligast i hela världen. Mickis är alltid glad och har ett skämt på lager.
Vårat senaste tillskott, Nina kom som en liten efterträdare till Palle. Även om dom är två helt olika personer finns mycket av Ninas personlighet i Palle, och självklart tvärtom. Spralliga, galna, tokiga Nina som alltid vill ha äventyr men dom även kan komma med sin lugna och seriösa sida.
Vid sidan om har vi haft Caroline, Matilda Thurfors och Emma H. Tre underbara flickor som tyvärr inte vistades så lång tid i Seattle, men dessa tjejer har ändå haft inflytande i mitt liv. Och jag saknar er så enormt mycket.
Jag älskar er tjejer, mitt år utan er skulle inte vara detsamma. Jag hade inte fått ut mer av att prompt inte umgås med svenskar, jag har fått så mycket av er. Ni har förstärkt min personlighet, fått mig mer självsäker. Varit tryggheten när man är 715 mil borta.
5 juni 2012
DEN PERFEKTA FAMILJEN
Vill börja detta inlägg med att säga att allt detta handlar om hur jag har uppfattat saker och ting under mina 10 månader i USA. Man ska aldrig dra alla över samma kam! Jag vill också tillägga att det jag skriver om i detta inlägg INTE har något med min värdfamilj att göra. Min värdfamilj är underbar i alla lägen, de och jag skulle aldrig kunnat ha en bättre värdfamilj! Detta kan bli lite hoppigt, men jag måste skriva av mig!
Att åka som au pair är att ta ett stort steg. Du lämnar all din trygghet i sverige bakom dig. Skola, vänner, familj, fritidsintressen. Du åker som ett blankt papper, alla roller du hade hemma är som bortsuddade, eller iallafall satta på paus. Den enda roll du har när du kommer till USA är au pair. Du ska bo i en värdfamilj och ta hand om deras barn, det är det enda du vet när du kliver på planet mot New York! Du har ingen aning om vilka vänner du kommer ha, du har ingen aning om vilka motgångar och framgångar du kommer stöta på. Du vet inte ens speciellt mycket om familjen du ska bo hos i ett helt år.
Med din värdfamilj har du fått skypa, mejlat och du har fått sett bilder, och läsa i en ansökan om hur familjen är. Men vad händer sen då? När du möter upp familjen för första gången, när du bott där i några veckor, och allt som stått i ansökan börjar blekna bort och verkligheten visar sig?
I USA mina vänner, har jag märkt att allt handlar om status. Du ska ha en man, du ska ha fina perfekta barn, gode gud om dom skulle ha några speciella behov, då går det inte att prata om. Du ska gärna ha flera barn. Du ska ha ett bra jobb, en bra utbildning, du ska köra en bra bil och ha ett stort hus i ett fint område. Gärna ha en hund också! Har man allt detta, ja då är livet perfekt. eller?!
Jag mår dåligt av att tänka på hur många barn som mår dåligt i detta land, för att deras föräldrar inte har tid för dom, för att dom har proppfullt med aktiviteter varje dag, ibland både före och efter skolan. Pressen dom lägger på barnen för att de ska få bra betyg, och för att de själva ska kunna bygga upp det här perfekta livet.
I dessa familjer sitter man aldrig ner och pratar om hur dagen har varit, man äter aldrig middag tillsammans, barnen har tur om ens deras föräldrar kan läsa en godnatt saga innan det är dags att sova. Hunden får springa ut på baksidan och kissa för man har inte tid att gå ut på en promenad, eller aktivera den på något annat sätt. Bara denna livsstil gör mig så ledsen!
I sverige känns det som att folk fattar att ska man skaffa barn så kanske man får lägga karriären i andra hand, eller så satsar man fullt upp på karriären och struntar i att skaffa barn för att barnet inte skulle haft det bra. Nej här jobbar man upp sig så man har gott om pengar, så man kan anställa någon som tar hand om barnen alla dygnets timmar.
Vad händer då då om man hamnar i en sådan här familj? Där allting handlar om status och pengar? Där man väljer att ha en au pair för att en 20 årig tjej från ett annat land ofta har svårt att stå upp för sig själv. Man väljer att ha au pair för att det är billigaste alternativet. Vi har regler som ska följas för au pairerna, vi får ju t.ex. inte jobbar mer än 45 timmar i veckan, 10 timmar om dagen. Men hur ska man som en 20 årig tjej, i ett nytt land, där man startar om från skratch våga säga ifrån, om man får jobba 55 timmar i veckan istället? Nej, precis, det är inte så många som har skinnet på näsan att säga ifrån. Säger man ifrån riskerar man ju att hamna i rematch och då kanske man får åka hem. Åka hem från drömmen man haft så länge.. Nej man finner sig i det istället och vågar inte säga ifrån.
För mig är det svårt att förstå, hur man som vuxen människa kan utnyttja någon till denna grad. Hur man kan gå och lägga sig med gott samvete på kvällen och veta att man kör över en person i ett sånt underläge?! Vad är det för förebild för barnen dessutom? Personer som inte tjänar lika mycket, eller som jobbar för någon behöver man inte behandla med respekt. dom är bara här för vår skull.. det intrycket skulle nog iallafall jag få om jag hade föräldrar som betedde sig så.
En au pair har man för att få en lösning för childcare, för att ha någon som tar hand om barnet från den stunden de kommer hem från skolan tills man själv kommer hem från jobbet, att ha en extra förälder eller en extra hand. Jag säger absolut inte att det är något fel med detta om man håller sig inom reglerna. Det är klart att man ska kunna få hjälp om man behöver hjälp. Hade jag varit emot hela principen med au pair hade jag ju aldrig åkt. Jag är glad att få hjälpa min värdfamilj när dom behöver det. Men det ska inte utnyttjas!
med detta långa inlägg säger jag god natt för idag!
Att åka som au pair är att ta ett stort steg. Du lämnar all din trygghet i sverige bakom dig. Skola, vänner, familj, fritidsintressen. Du åker som ett blankt papper, alla roller du hade hemma är som bortsuddade, eller iallafall satta på paus. Den enda roll du har när du kommer till USA är au pair. Du ska bo i en värdfamilj och ta hand om deras barn, det är det enda du vet när du kliver på planet mot New York! Du har ingen aning om vilka vänner du kommer ha, du har ingen aning om vilka motgångar och framgångar du kommer stöta på. Du vet inte ens speciellt mycket om familjen du ska bo hos i ett helt år.
Med din värdfamilj har du fått skypa, mejlat och du har fått sett bilder, och läsa i en ansökan om hur familjen är. Men vad händer sen då? När du möter upp familjen för första gången, när du bott där i några veckor, och allt som stått i ansökan börjar blekna bort och verkligheten visar sig?
I USA mina vänner, har jag märkt att allt handlar om status. Du ska ha en man, du ska ha fina perfekta barn, gode gud om dom skulle ha några speciella behov, då går det inte att prata om. Du ska gärna ha flera barn. Du ska ha ett bra jobb, en bra utbildning, du ska köra en bra bil och ha ett stort hus i ett fint område. Gärna ha en hund också! Har man allt detta, ja då är livet perfekt. eller?!
Jag mår dåligt av att tänka på hur många barn som mår dåligt i detta land, för att deras föräldrar inte har tid för dom, för att dom har proppfullt med aktiviteter varje dag, ibland både före och efter skolan. Pressen dom lägger på barnen för att de ska få bra betyg, och för att de själva ska kunna bygga upp det här perfekta livet.
I dessa familjer sitter man aldrig ner och pratar om hur dagen har varit, man äter aldrig middag tillsammans, barnen har tur om ens deras föräldrar kan läsa en godnatt saga innan det är dags att sova. Hunden får springa ut på baksidan och kissa för man har inte tid att gå ut på en promenad, eller aktivera den på något annat sätt. Bara denna livsstil gör mig så ledsen!
I sverige känns det som att folk fattar att ska man skaffa barn så kanske man får lägga karriären i andra hand, eller så satsar man fullt upp på karriären och struntar i att skaffa barn för att barnet inte skulle haft det bra. Nej här jobbar man upp sig så man har gott om pengar, så man kan anställa någon som tar hand om barnen alla dygnets timmar.
Vad händer då då om man hamnar i en sådan här familj? Där allting handlar om status och pengar? Där man väljer att ha en au pair för att en 20 årig tjej från ett annat land ofta har svårt att stå upp för sig själv. Man väljer att ha au pair för att det är billigaste alternativet. Vi har regler som ska följas för au pairerna, vi får ju t.ex. inte jobbar mer än 45 timmar i veckan, 10 timmar om dagen. Men hur ska man som en 20 årig tjej, i ett nytt land, där man startar om från skratch våga säga ifrån, om man får jobba 55 timmar i veckan istället? Nej, precis, det är inte så många som har skinnet på näsan att säga ifrån. Säger man ifrån riskerar man ju att hamna i rematch och då kanske man får åka hem. Åka hem från drömmen man haft så länge.. Nej man finner sig i det istället och vågar inte säga ifrån.
För mig är det svårt att förstå, hur man som vuxen människa kan utnyttja någon till denna grad. Hur man kan gå och lägga sig med gott samvete på kvällen och veta att man kör över en person i ett sånt underläge?! Vad är det för förebild för barnen dessutom? Personer som inte tjänar lika mycket, eller som jobbar för någon behöver man inte behandla med respekt. dom är bara här för vår skull.. det intrycket skulle nog iallafall jag få om jag hade föräldrar som betedde sig så.
En au pair har man för att få en lösning för childcare, för att ha någon som tar hand om barnet från den stunden de kommer hem från skolan tills man själv kommer hem från jobbet, att ha en extra förälder eller en extra hand. Jag säger absolut inte att det är något fel med detta om man håller sig inom reglerna. Det är klart att man ska kunna få hjälp om man behöver hjälp. Hade jag varit emot hela principen med au pair hade jag ju aldrig åkt. Jag är glad att få hjälpa min värdfamilj när dom behöver det. Men det ska inte utnyttjas!
med detta långa inlägg säger jag god natt för idag!
21 maj 2012
10 VECKOR
Jag skulle kunna beskriva mig själv med två ord denna kväll: emotionellt vrak..
Jag har 10 veckor kvar tills min resemånad börjar. Imorgon (tisdag) om 10 veckor är det den 31 juli. Då jobbar jag min sista dag. På onsdag om 10 veckor åker jag till LA. Om 10 veckor avslutar jag mitt au pair år.
Jag vill hem. Jag längtar hem jättemycket. Jag vill äta filmjölk och kellogs cornflakes. Jag vill äta leverpastej. Jag vill komma hem och ligga i soffan på mammas mage och kolla på nått program som jag inte ens bryr mig speciellt mycket om. Sno polly från mamma och Stefan. Jag vill gå till Ica. Jag vill ta 11an ner till stan och köpa sallad på vivaldi. Jag vill träffa mina fina vänner. Jag vill åka ut till Fia och åka runt i Ransta med bilen och bara prata.. Jag vill jobba på sjukhuset och få ta venprov igen..
Men hur mycket jag än vill göra dessa grejer, så börjar jag sakta men säkert inse vad jag kommer lämna här. Jag kommer behöva lämna min underbara värdfamilj, mina två flickor som har blivit mina småsystrar som jag älskar, jag kommer behöva lämna Queen Anne och det underbara läge jag bor på.
Det finns så mycket saker här som man har börjat ta för givet, eller det har jag nog gjort en lång tid nu. Det är svårt att beskriva vad det är. Men det är småsaker som kommer vara jobbiga att lämna, precis som det man saknar hemma är småsaker man aldrig trodde man skulle sakna. Leverpastej liksom..
Jag är så ledsen, samtidigt som jag är så glad. Om 10 veckor startar ett nytt äventyr för en månad. Och när jag kommer hem, kommer det bli ett helt nytt äventyr det också.
Alla mina tankar går inte att få ner i ord, hur mycket jag än försöker. Vissa saker har jag så självklart framför mig, men jag grubblar ändå på det. Andra saker får jag bara vänta och se hur det blir. Jag känner en sån rädsla inför vad jag kommer sakna här, en rädsla inför hur allt kommer vara när jag kommer hem. Har jag slösat massor av tid att längta hem? Vilka människor kommer finnas där och vilja träffa mig när jag kommer hem?
Det är inte bara att lämna, och komma tillbaka till olika miljöer. Det kommer bli en rollförlust. Jag vet vem jag är, men nu har jag ett liv på två ställen. Hur kommer mina två liv kunna flyta ihop till ett?!
Jag har som sagt så himla mycket tankar, så himla mycket rädsla, så himla mycket förväntan.
Men nånting som är säkert är att dessa 10 veckor, kommer gå sjukt fort. och jag ska försöka göra allt i min makt för att de ska bli så bra som möjligt, att ta vara på min sista tid i USA utan att tänka för mycket på det liv jag ska utforma när jag kommer hem.
Jag har 10 veckor kvar tills min resemånad börjar. Imorgon (tisdag) om 10 veckor är det den 31 juli. Då jobbar jag min sista dag. På onsdag om 10 veckor åker jag till LA. Om 10 veckor avslutar jag mitt au pair år.
Jag vill hem. Jag längtar hem jättemycket. Jag vill äta filmjölk och kellogs cornflakes. Jag vill äta leverpastej. Jag vill komma hem och ligga i soffan på mammas mage och kolla på nått program som jag inte ens bryr mig speciellt mycket om. Sno polly från mamma och Stefan. Jag vill gå till Ica. Jag vill ta 11an ner till stan och köpa sallad på vivaldi. Jag vill träffa mina fina vänner. Jag vill åka ut till Fia och åka runt i Ransta med bilen och bara prata.. Jag vill jobba på sjukhuset och få ta venprov igen..
Men hur mycket jag än vill göra dessa grejer, så börjar jag sakta men säkert inse vad jag kommer lämna här. Jag kommer behöva lämna min underbara värdfamilj, mina två flickor som har blivit mina småsystrar som jag älskar, jag kommer behöva lämna Queen Anne och det underbara läge jag bor på.
Det finns så mycket saker här som man har börjat ta för givet, eller det har jag nog gjort en lång tid nu. Det är svårt att beskriva vad det är. Men det är småsaker som kommer vara jobbiga att lämna, precis som det man saknar hemma är småsaker man aldrig trodde man skulle sakna. Leverpastej liksom..
Jag är så ledsen, samtidigt som jag är så glad. Om 10 veckor startar ett nytt äventyr för en månad. Och när jag kommer hem, kommer det bli ett helt nytt äventyr det också.
Alla mina tankar går inte att få ner i ord, hur mycket jag än försöker. Vissa saker har jag så självklart framför mig, men jag grubblar ändå på det. Andra saker får jag bara vänta och se hur det blir. Jag känner en sån rädsla inför vad jag kommer sakna här, en rädsla inför hur allt kommer vara när jag kommer hem. Har jag slösat massor av tid att längta hem? Vilka människor kommer finnas där och vilja träffa mig när jag kommer hem?
Det är inte bara att lämna, och komma tillbaka till olika miljöer. Det kommer bli en rollförlust. Jag vet vem jag är, men nu har jag ett liv på två ställen. Hur kommer mina två liv kunna flyta ihop till ett?!
Jag har som sagt så himla mycket tankar, så himla mycket rädsla, så himla mycket förväntan.
Men nånting som är säkert är att dessa 10 veckor, kommer gå sjukt fort. och jag ska försöka göra allt i min makt för att de ska bli så bra som möjligt, att ta vara på min sista tid i USA utan att tänka för mycket på det liv jag ska utforma när jag kommer hem.
10 maj 2012
GAS WORKS PARK
Riktigt mysig dag har jag haft idag. Bästa jobbveckan på länge det här! Efter gymnastiken åkte jag och E till Gas works park och mös. Vi låg på en filt och läste böcker och kastade frisbee och åt lunch. Helt underbart. Sedan åkte vi hem, ritade lite och sedan gick vi och hämta A och hennes kompis som var här på playdate. Vid 5 började jag med maten och sen var dagen slut.
Dagarna bara rullar och jag vet inte om jag är glad över det, eller ledsen. Jag är en förvirrad själ i detta nu. Jag längtar verkligen efter min resemånad, efter sverige, att starta ett nytt äventyr när jag kommer hem. Men jag vet, hur mycket jag kommer sakna mina goa tjejer, mina underbara värdföräldrar, Queen Anne, Seattle. Jag vet att jag kommer umgås med Emelie och Emma hemma. Men, det kommer inte vara här! I Seattle. Där allt startade en vacker dag för 8 månader sedan.
Varannan dag har jag sån hemlängtan så jag nästan bara vill ligga i sängen under täcket och gråta och sova i tre månader.. och vissa dagar får jag ångest för att jag snart ska åka hem. och jag vet hur jobbigt det kommer vara att vara hemma och sakna USA. Jag vet att saknaden tillbaka kommer vara 1000x starkare än saknaden hem. Och däremellan har jag ångest, över ångesten så att säga, över att jag får den där äckliga hemlängtan som inte ens hör hemma i mitt liv! Men, man kan inte styra sina känslor, tyvärr. Jag önskar jag kunde sopa undan all hemlängtan, men det går helt enkelt inte.. Samtidigt som jag inte kan sopa iväg rädslan för saknaden när jag kommer hem.
Jag ska försöka, så gott det går, att ta varje dag som den kommer. Att tillåta mig själv att bli rädd, att ha hemlängtan eller vad det än är jag känner. Jag måste lära mig att acceptera mina känslor, även fast dom kanske inte alltid är det jag vill känna. Nu blev det mycket babbel.. Visste inte ens att jag hade alla dessa känslor inom mig. Ser man på!
häftiga gas works park
Varannan dag har jag sån hemlängtan så jag nästan bara vill ligga i sängen under täcket och gråta och sova i tre månader.. och vissa dagar får jag ångest för att jag snart ska åka hem. och jag vet hur jobbigt det kommer vara att vara hemma och sakna USA. Jag vet att saknaden tillbaka kommer vara 1000x starkare än saknaden hem. Och däremellan har jag ångest, över ångesten så att säga, över att jag får den där äckliga hemlängtan som inte ens hör hemma i mitt liv! Men, man kan inte styra sina känslor, tyvärr. Jag önskar jag kunde sopa undan all hemlängtan, men det går helt enkelt inte.. Samtidigt som jag inte kan sopa iväg rädslan för saknaden när jag kommer hem.
Jag ska försöka, så gott det går, att ta varje dag som den kommer. Att tillåta mig själv att bli rädd, att ha hemlängtan eller vad det än är jag känner. Jag måste lära mig att acceptera mina känslor, även fast dom kanske inte alltid är det jag vill känna. Nu blev det mycket babbel.. Visste inte ens att jag hade alla dessa känslor inom mig. Ser man på!
18 april 2012
MHM
| "... alone people don't like to hear about the together people, ok, even if the alone people are alone by choice, it's sort of mean, it's sort of like bringing a six pack to an AA meeting ..." - Dr. Torres kunde inte sagt det bättre själv ;D |
MORGONTANKAR
Vet inte vad jag vill ha egentligen, jag är ju trots allt inte så naiv att jag tror att livet föralltid kommer innehålla äventyr.. Vart man än är, och vad man än gör blir det ju förr eller senare alltid vardag. Det, om något är ju rätt deprimerande. Men, jag har insett att just nu handlar det om att hitta ett ställe där jag trivs med vardagen. Ett jobb som gör mig motiverad att gå upp på morgonen, en destination som jag trivs med och vänner runt omkring som sätter guldkant på tillvaron. Det är mitt nya mål när jag kommer hem, var & hur? Det återstår att se.
5 april 2012
SICKHOUSE
Ligger och kollar på sjukhuset och saknar sommaren jättemycket. Kommer ihåg att typ varannat inlägg handla om hur glad jag var över att jobba på sjukhuset. Det kliar verkligen i fingrarna efter att få ta venprov, blodtryck och hjälpa. Att gå till jobbet och inte veta vad som ska hända, vem man ska möta. Att få en djup kontakt med en patient och ha underbara kollegor. och dricka 5 koppar kaffe på ett arbetspass.
Nej, det är nog på sjukhuset jag hör hemma. Mer stimulerande, utmanande, spännande och självförtroende givande jobb kommer jag nog aldrig ha! Det är klart att vissa dagar ville jag aldrig återvända dit. men efter allt och när jag överser det nu så saknar jag det så sjukt mycket.
Nej, det är nog på sjukhuset jag hör hemma. Mer stimulerande, utmanande, spännande och självförtroende givande jobb kommer jag nog aldrig ha! Det är klart att vissa dagar ville jag aldrig återvända dit. men efter allt och när jag överser det nu så saknar jag det så sjukt mycket.
1 april 2012
SCHIZOFRENI
Det är konstigt det här, mitt liv. För man lever ju ett slags dubbel liv. Man har sitt liv hemma. Och man har sitt liv här. Livet hemma står helt på paus för min del, medans det fortsätter som vanligt för alla andra. Å andra sidan rullar mitt liv på här borta.
Det är konstigt det här med vännerna i mina liv. Jag har mina vänner hemma, och jag har mina vänner här. Hemma försvinner vissa vänner längre och längre bort, medans andra som man aldrig trodde man skulle hålla kontakten med håller taget. Samtidigt så blir min relation till vännerna här djupare och djupare för varje gång vi träffas, för varje upplevelse, för varje erfarenhet.
Det är konstigt att mina vänner här, inte har någon aning om mina vänner hemma. Det är klart att de vet namn, och hur vissa ser ut och det är klart att jag har berättat om mitt liv innan. Men dom har verkligen ingen egen uppfattning. På samma sätt är det helt ofattbart, hur mina kompisar där hemma, inte har någon aning om vilka filurer jag spenderar mina dagar med. Förutom, som sagt. Namn och utseende. och samma sak gäller självklart mina nya vänners vänner och vice versa.
Den läskiga delen kommer dock inte förän jag står med båda fötterna på svensk mark, och på något sätt ska jag fläta ihop mitt gamla liv, med mitt nya liv. Gamla Hanna och nya Hanna, gamla vanor och nya vanor. Gamla vänner och nya vänner. Det kommer minst sagt bli ett spännande pussel.
Det är konstigt det här med vännerna i mina liv. Jag har mina vänner hemma, och jag har mina vänner här. Hemma försvinner vissa vänner längre och längre bort, medans andra som man aldrig trodde man skulle hålla kontakten med håller taget. Samtidigt så blir min relation till vännerna här djupare och djupare för varje gång vi träffas, för varje upplevelse, för varje erfarenhet.
Det är konstigt att mina vänner här, inte har någon aning om mina vänner hemma. Det är klart att de vet namn, och hur vissa ser ut och det är klart att jag har berättat om mitt liv innan. Men dom har verkligen ingen egen uppfattning. På samma sätt är det helt ofattbart, hur mina kompisar där hemma, inte har någon aning om vilka filurer jag spenderar mina dagar med. Förutom, som sagt. Namn och utseende. och samma sak gäller självklart mina nya vänners vänner och vice versa.
Den läskiga delen kommer dock inte förän jag står med båda fötterna på svensk mark, och på något sätt ska jag fläta ihop mitt gamla liv, med mitt nya liv. Gamla Hanna och nya Hanna, gamla vanor och nya vanor. Gamla vänner och nya vänner. Det kommer minst sagt bli ett spännande pussel.
28 november 2011
THATS WHAT LIVING IS ABOUT
Känslan som uppstår när man ser saker med andra ögon! Lättnad lättnad lättnad
Never regret anything, because at some point everything you did was something you wanted to do
Never regret anything, because at some point everything you did was something you wanted to do
16 november 2011
SKITSKRAJ
Jag är rädd för hur allt kommer vara när jag kommer hem. Ord som; jag saknar dig, jag finns kvar när du kommer hem känns från vissa håll inte enda in i ryggmärgen. Jag är rädd för att komma hem, hamna på något tråkigt äldreboende och jobba dygnet runt. inte ha någon fritid, inte ha tid att träffa mina vänner.
Jag är livrädd för att fastna i Västerås.. Hur ska man komma tillbaka till en stad som stått stilla och ingenting har förändrats, medans en själv har blivit en helt annan människa? Hur ska man passa in utan att falla tillbaka i sina gamla fotspår.
Jag har redan tagit upp det en gång, att jag egentligen visste att det här skulle hända. Men nu är jag här, och nu är det liksom försent. Eller försent, nej. det är inte försent. jag vill ha förändring, jag har fått förändring och jag är så jävla lycklig att jag slipper slita ut mina skosulor på västerås gator.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara alla känslorna egentligen. Jag är så jävla lycklig, samtidigt som jag är livrädd. Livrädd för att ha förlorat något jag ändå inte vill ha, är det inte konstigt?
Dessa känslor, och prat med folk som varit i samma situation och kommit hem och känt sig misfit har iallafall gjort mig mer och mer säker att, när jag kommer hem, tänker jag inte stanna i Västerås. Jag måste kanske inte nödvändigtvis fly landet. Men Västerås, nej! Jag älskar dig Västerås, men jag hatar dig lika jävla mycket!
Jag är livrädd för att fastna i Västerås.. Hur ska man komma tillbaka till en stad som stått stilla och ingenting har förändrats, medans en själv har blivit en helt annan människa? Hur ska man passa in utan att falla tillbaka i sina gamla fotspår.
Jag har redan tagit upp det en gång, att jag egentligen visste att det här skulle hända. Men nu är jag här, och nu är det liksom försent. Eller försent, nej. det är inte försent. jag vill ha förändring, jag har fått förändring och jag är så jävla lycklig att jag slipper slita ut mina skosulor på västerås gator.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara alla känslorna egentligen. Jag är så jävla lycklig, samtidigt som jag är livrädd. Livrädd för att ha förlorat något jag ändå inte vill ha, är det inte konstigt?
Dessa känslor, och prat med folk som varit i samma situation och kommit hem och känt sig misfit har iallafall gjort mig mer och mer säker att, när jag kommer hem, tänker jag inte stanna i Västerås. Jag måste kanske inte nödvändigtvis fly landet. Men Västerås, nej! Jag älskar dig Västerås, men jag hatar dig lika jävla mycket!
Samma tjej. Fast ändå inte!
1 november 2011
KÄNSLOSTORMAR
Jag började tänka på hur jag skulle förklara au pair livet för någon som inte vet hur det är, och jag bestämde mig för att försöka hitta ett ord för att sammanfatta allting. Jag kom fram till det ordet jag använt många gånger förut; Berg-& dalbana.
Det här med känslostormarna är något jag ALDRIG hade kunnat förbereda mig på hemma, det är också något som är det mest påfrestande med detta äventyr. Jag vill kunna definiera min känsla, jag vill kunna vakna på morgonen och avgöra om jag är trött, glad, ledsen, bitter osv.. Men det kan jag inte längre. Jag kan inte vakna en morgon och känna att detta, detta kommer bli en bra dag, eller tvärtom, en dålig. För under dagen hinner man känna alla känslor om och om igen.
En annan sak är att jag känner så himla starkt. Känner jag mig trött vill jag bara gå och sova i flera dygn, är jag ledsen känns det som att jag bara vill dö eller försvinna, är jag glad är jag inte bara glad, utan super lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Relationerna man bygger här med vännerna är också 10.000 gånger starkare än hemma. Hemma tar det flera år att känna att man verkligen är bästa kompis med någon, här kan det ta en vecka!
Jag tror att det är det här med alla känslor som gör att jag får hemlängtan ibland. Jag längtar liksom hem till nått som inte är så starkt och intensivt hela tiden. Det är ju skönt att veta, för det är ju ingen anledning till att åka hem! Dessutom vet jag, att under dagen kommer mina ledsna känslor förmodligen vara som bortblåsta.
Det är en gång jag har haft en längre period av hemlängtan, en gång, på tre månader. Det är rätt bra!
Vad säger ni andra au pairer? Är det någon som känner igen sig?
Det här med känslostormarna är något jag ALDRIG hade kunnat förbereda mig på hemma, det är också något som är det mest påfrestande med detta äventyr. Jag vill kunna definiera min känsla, jag vill kunna vakna på morgonen och avgöra om jag är trött, glad, ledsen, bitter osv.. Men det kan jag inte längre. Jag kan inte vakna en morgon och känna att detta, detta kommer bli en bra dag, eller tvärtom, en dålig. För under dagen hinner man känna alla känslor om och om igen.
En annan sak är att jag känner så himla starkt. Känner jag mig trött vill jag bara gå och sova i flera dygn, är jag ledsen känns det som att jag bara vill dö eller försvinna, är jag glad är jag inte bara glad, utan super lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Relationerna man bygger här med vännerna är också 10.000 gånger starkare än hemma. Hemma tar det flera år att känna att man verkligen är bästa kompis med någon, här kan det ta en vecka!
Jag tror att det är det här med alla känslor som gör att jag får hemlängtan ibland. Jag längtar liksom hem till nått som inte är så starkt och intensivt hela tiden. Det är ju skönt att veta, för det är ju ingen anledning till att åka hem! Dessutom vet jag, att under dagen kommer mina ledsna känslor förmodligen vara som bortblåsta.
Det är en gång jag har haft en längre period av hemlängtan, en gång, på tre månader. Det är rätt bra!
Vad säger ni andra au pairer? Är det någon som känner igen sig?
25 oktober 2011
A BIRTHDAY!
Min skälby Emelie fyller år idag. Inte vilka år som helst. utan 20! Jag hatar att jag missar din 20 år dag älskling, det känns verkligen sjukt jobbigt. Men som jag brukar säga, allt är större i Amerika. Därför får du den största hälsningen från mig!
Tänk att vi har känt varandra sen vi var runt mina värdbarns ålder. Det är helt sjukt. Allt vi har gjort tillsammans, alla sleepover, alla gånger vi gick ut och leta efter min lillebror, de få gånger vi faktiskt bråkat trots att vi känt varandra så länge, kreta, peace & love och alla andra små och stora saker som man delar med en bästa vän.
Just nu känns allt så himla långt bort, du känns så himla långt bort! Men tiden rinner iväg och innan vi vet ordet av kommer jag vara hemma igen.
Nu hoppas jag att du har haft världens bästa födelsedag, för i Sverige är den ju faktiskt slut! Att din systemet debut gick finnemang och att du inte är för full ;)
Jag älskar dig & saknar dig!
Stora grattis kramar din Hanna!
19 oktober 2011
DOG DAYS ARE OVER
Möttes av denna bild när jag logga in på facebook tidigare idag. min älsklings gubbe! men ser ju hur ledsen han är för han saknar mig ;) Det finns nog ingen som riktigt förstår hur det känns att sakna sina hundar så här mkt, förutom dom som också lämnat dom såhär. Det går inte att jämföra, men tänk er smärtan när ett husdjur dör. Det är ungefär den smärtan, fast ändå värre för man vet att den lever men man kan bara inte vara där. och hela tiden oros känslan att man inte ska vara där om det skulle hända något!
Jag känner mig som en 11 åring på lunar. LÖV MAJ DOGZZZZZZZZ typ.. Men jag är 19, och det här är äkta känslor för en vän som man alltid tar förgivet!
17 oktober 2011
LIVET ÄR MITT
Den här låten är lika vacker varje gång, och just nu känns texten mer betydelsefull än någonsin!
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
20 september 2011
DREAMS IS WISHES YOUR HEART MAKE
So many things to do, so many places to see, so many people to meet.
Hur kan man inte älska att resa och se saker?!
Jag är en rolig figur, det har jag listat ut. Jag vet att jag skrivit en inlägg om detta innan. Men jag är en riktig planerare. Vilket innebär såklart att jag redan börjat planera mitt liv efter USA. Grejjen är, att det kan verka som att jag inte njuter för stunden, och bara ser i framtiden. Och så har det varit tidigare, hemma i Västerås. Men nu får jag det bästa av två världar. Det bästa av NU- tiden. och det bästa av att drömma!
Så trots att jag drömmer om framtiden, betyder det inte att jag inte tar vara på det som händer nu! Jag ser det också som något positivt att drömma och planera och tänka. Jag vill inte komma hem till Västerås med ingen aning om vad jag vill göra och fastna där. Faktiskt inte. Hur ska jag kunna bo där nu när jag fått mersmak på världen?! Aldrig!
Några saker jag have in mind:
En sak jag iallafall vet att jag måste göra när jag kommer hem är att jobba så jag har råd att göra detta. Men till det tänkte jag nog använda Oslo!
Jag vet att mamma sitter och skakar på huvudet när hon läser det här.. Men mamma! JAG NJUTER AV LIVET NU. I PROMISE! Då tycker jag det är okej att drömma vidare.
Hur kan man inte älska att resa och se saker?!
Jag är en rolig figur, det har jag listat ut. Jag vet att jag skrivit en inlägg om detta innan. Men jag är en riktig planerare. Vilket innebär såklart att jag redan börjat planera mitt liv efter USA. Grejjen är, att det kan verka som att jag inte njuter för stunden, och bara ser i framtiden. Och så har det varit tidigare, hemma i Västerås. Men nu får jag det bästa av två världar. Det bästa av NU- tiden. och det bästa av att drömma!
Så trots att jag drömmer om framtiden, betyder det inte att jag inte tar vara på det som händer nu! Jag ser det också som något positivt att drömma och planera och tänka. Jag vill inte komma hem till Västerås med ingen aning om vad jag vill göra och fastna där. Faktiskt inte. Hur ska jag kunna bo där nu när jag fått mersmak på världen?! Aldrig!
Några saker jag have in mind:
Åka tillbaka till Sydafrika. Durban & Cape town
Backpacka i Asien
Flytta till London
Backpacka i Australien
En sak jag iallafall vet att jag måste göra när jag kommer hem är att jobba så jag har råd att göra detta. Men till det tänkte jag nog använda Oslo!
Jag vet att mamma sitter och skakar på huvudet när hon läser det här.. Men mamma! JAG NJUTER AV LIVET NU. I PROMISE! Då tycker jag det är okej att drömma vidare.
19 september 2011
LIL WAYNE - HOW TO LOVE
See you had a lot of crooks tryna steal your heart
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love, how to love
See you had a lot of moments that didn’t last forever
Now you in this corner tryna put it together
How to love, how to love
Never really had luck, couldn’t never figure out
How to love, how to love
See you had a lot of moments that didn’t last forever
Now you in this corner tryna put it together
How to love, how to love
Ooohh, you had a lot of dreams that transform to visions
The fact that you saw the world affected all your decisions
But it wasn’t your fault, wasn’t in your intentions
The fact that you saw the world affected all your decisions
But it wasn’t your fault, wasn’t in your intentions
15 september 2011
TRUTH HURTS
Jag orkar liksom inte ens bry mig....
why should I bother if nobody else does?
vi tar det på en djupare nivå lite senare. då ska ni få veta vad jag menar..
why should I bother if nobody else does?
vi tar det på en djupare nivå lite senare. då ska ni få veta vad jag menar..
vad skulle jag göra utan er. just nu är mina stjärnor! heart you
CULTURAL CARE AU PAIR
Det är mycket snack om CC senaste tiden och att de inte är bra stöd för sina au pairer och att man inte ska välja den förmedlingen. Jag tänkte lägga in ett ord om detta från min synvinkel. Jag tror många blir skrämda av det som skrivs och det skulle jag också bli.
Jag kanske inte är rätt person att skriva om det då jag so far inte haft några sådana problem. Men det visar ju också att man faktiskt kan ha det problem fritt. Jag har vänner som har fått åka hem och haft dåliga upplevelser, jag har haft vänner som åkt hem men har haft bra upplevelser och jag har vänner som har fått jättebra stöd från alla parter. Jag har även vänner i andra förmedlingar, där precis samma sak sker.
Jag personligen tycker det är fel att slänga all skit på CC som förmedling. Det är såååå himla mycket som handlar om LCCn. och det gäller vilken förmedling man än åker med. LCCn har helt enkelt största rollen. Det är tyvärr så att vi au pairer betalar mycket lite i jämförelse med värdfamiljer, därför finns det de LCCer som skiter i au pairen för vi tillför inte programmet nått. Det är jättehemskt. Men det är sant.
Sen finns det LCCer som skänker sina liv åt både au pairer och värd familj, som sätter sig in i båda parter och som erbjuder tröst och ett hem om man blir utkastad.
Ni som letar efter familj med CC, ni som funderar på att åka med CC, ni som ska åka med CC. Var inte rädda på grund av organisationen. Det är en risk man tar som au pair. Man lämnar sin trygghet för något man inte vet om vad det är riktigt. Det kan vara ett helvete, och det kan vara precis som man drömt om.
En annan sak värd att nämna är också att tänk hur många au pairer som åker varje vecka. Det är de som det går dåligt för man hör om, de andra skriver inte lika mycket om hur bra man har det, och har man det uppmärksammas det inte på samma sätt som dålig kritik.
Min poäng är alltså att det handlar mycket om tur, om man får en bra LCC och att det inte handlar om vilken organisation man åker med.
Jag kanske inte är rätt person att skriva om det då jag so far inte haft några sådana problem. Men det visar ju också att man faktiskt kan ha det problem fritt. Jag har vänner som har fått åka hem och haft dåliga upplevelser, jag har haft vänner som åkt hem men har haft bra upplevelser och jag har vänner som har fått jättebra stöd från alla parter. Jag har även vänner i andra förmedlingar, där precis samma sak sker.
Jag personligen tycker det är fel att slänga all skit på CC som förmedling. Det är såååå himla mycket som handlar om LCCn. och det gäller vilken förmedling man än åker med. LCCn har helt enkelt största rollen. Det är tyvärr så att vi au pairer betalar mycket lite i jämförelse med värdfamiljer, därför finns det de LCCer som skiter i au pairen för vi tillför inte programmet nått. Det är jättehemskt. Men det är sant.
Sen finns det LCCer som skänker sina liv åt både au pairer och värd familj, som sätter sig in i båda parter och som erbjuder tröst och ett hem om man blir utkastad.
Ni som letar efter familj med CC, ni som funderar på att åka med CC, ni som ska åka med CC. Var inte rädda på grund av organisationen. Det är en risk man tar som au pair. Man lämnar sin trygghet för något man inte vet om vad det är riktigt. Det kan vara ett helvete, och det kan vara precis som man drömt om.
En annan sak värd att nämna är också att tänk hur många au pairer som åker varje vecka. Det är de som det går dåligt för man hör om, de andra skriver inte lika mycket om hur bra man har det, och har man det uppmärksammas det inte på samma sätt som dålig kritik.
Min poäng är alltså att det handlar mycket om tur, om man får en bra LCC och att det inte handlar om vilken organisation man åker med.
5 september 2011
I´M A DREAMER
When you focus on problems, you´ll have more problems. When you focus on possibilities, you´ll have more opportunities. Dream. Wish. Make it happen.
Har en idé som jag är äckligt besatt av. Om det är positivt eller negativt låter jag vara osagt. Jag är bara så grymt peppad på den.. Hatar när jag blir såhär, samtidigt som jag älskar det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)